Hur upplevde du samarbetet med The Conversation?

– Överlag har mina erfarenheter varit mycket positiva. Redaktörerna är mer lyhörda än redaktörer på vanliga medier. De är också mer ”hands-on”, vilket ibland kan vara en utmaning, men i slutändan vill de bara förbättra texten och säkerställa en hög standard, vilket jag verkligen uppskattar.

Vad fick din medverkan för resultat?
– Resultaten har varit fantastiska. Även om en del feedback är negativ är det glädjande att se att människor läser ens arbete, delar det och debatterar det. Den stora räckvidden för Conversation har också lett till nya samarbeten. Jag skrev till exempel flera artiklar om politiken kring OS i Tokyo, vilket ledde till att jag blev inbjuden till ett internationellt projekt om OS och publicerade en peer-reviewed artikel om ämnet förra våren. På samma sätt ledde Covid-artiklarna till en vetenskaplig artikel som författades tillsammans med min kollega vid centrumet, Nicholas Loubere, och en svensk forskare vid Försvarshögskolan, och en annan som för närvarande granskas.

Har du några tips till forskare som funderar på att använda plattformen?

– Ja, mitt råd är att inte vänta tills din peer-reviewed artikel eller bok är ute. Akademisk publicering är tidskrävande, och det av goda skäl. Men att skriva en Conversation-artikel är ett bra sätt att tänka igenom betydelsen av en idé/fall/hypotes etc. Så för mig är Conversation någonstans du kan gå med idéer som du kan börja utveckla.

Paul O’Shea i The Conversation

Hur upplevde du samarbetet med The Conversation?

– Samarbetet med The Conversation var en blandad upplevelse. Å ena sidan var det givande att kunna nå ut till en bred publik och att artikeln fick stor uppmärksamhet. Å andra sidan upplevde jag en hård styrning från redaktören, vilket i vissa fall ledde till att vissa detaljer och djup i artikeln försvann. Detta kan ha bidragit till att artikeln blev mer ytlig – men också till att den fick det genomslag det fick.
 
Vad gav det för resultat i efterhand?

– Resultatet var överväldigande. Artikeln spreds snabbt och nådde en bred läsekrets. Den blev översatt till flera språk och jag blev inbjuden till mediaintervjuer både nationellt och internationellt. Det ledde också till bokkontrakt och nya forskningssamarbeten. Att skriva för The Conversation blev en vändpunkt i min karriär.
 
Har du några tips till forskare som överväger att använda plattformen?

– Jag skulle rekommendera alla att skriva om du är redo för en eventuell cirkus omkring det. Stå för din text och utmana redaktörens förslag om du inte håller med. Våga ta steget, men var medveten om att det kan leda till oväntade konsekvenser.

Moa Peterséns artikel: Thousands of Swedes are inserting microchips into themselves – here’s why 

Varför ville du publicera på the Conversation?

– Det började med att jag blev inbjuden att skriva ett blogginlägg till “Behind the Paper”, som är en blogg kopplad till förlaget där jag nyligen hade publicerat en vetenskaplig artikel. Jag var lite tveksam till om det skulle vara värt mödan, så jag frågade fakultetens forskningskommunikatör Tove Smeds om råd. Hon tipsade om The Conversation och sa att det antagligen skulle få större spridning om jag skrev något där, eftersom andra nyhetsmedia återpublicerar material därifrån. Och det stämde verkligen, istället för ett inlägg blev det ett trettiotal inlägg på olika medieplattformar globalt.

Hur gick du tillväga?

– Först tittade jag på andra artiklar för att få en uppfattning om formatet och tonen. Jag märkte att de artiklar jag själv tyckte bäst om var skrivna i jag-form och i en narrativ stil, så jag försökte göra likadant. Jag skrev ett första utkast som sedan bollades ett par varv med en editor från The Conversation. På det hela taget lade jag nog ner två arbetsdagar på detta.

Hur var det?
– Det var roligt och givande att skriva i en mer personlig stil, men det var också svårt att bevara exaktheten i språket utan den vetenskapliga jargongen, där begreppen har sin väldefinierade betydelse. 

Har du några tips?

– Jag lade mycket tid på att försöka förmedla inte bara resultaten utan även den vetenskapliga processen, alltså varför vi mätte vissa saker och inte andra, och varför det gav oss möjlighet att dra vissa slutsatser men inte andra. Det tror jag är viktigt när man skriver populärvetenskapligt.

Pär Haljes artikel: How consciousness may rely on brain cells acting collectively – new psychedelics research on rats 

Hur upplevde du samarbetet med The Conversation?

– Samarbetet var oerhört lärorikt och engagerande. 'The Conversation' erbjuder en enastående plattform för att kommunicera exempelvis nya forskningsrön till media och en bredare publik, allt utan att kompromissa med den noggrannhet och korrekthet som är så central i akademiskt skrivande. Vi samarbetade med en mycket erfaren redaktör som erbjöd värdefulla råd om hur man anpassar narrativ, språkbruk och exempel för att göra relativt komplexa argument begripliga för en publik utan särskilda förkunskaper eller erfarenhet av att läsa vetenskapliga artiklar.

Vad gav det för resultat i efterhand?

– Artikeln har väckt stort intresse hos många läsare och har delats flitigt på olika sociala medier. Detsamma gäller vår ursprungliga vetenskapliga artikel, som har lästs och citerats i stor utsträckning, och vars rön har beskrivits i olika nyhets- och mediakanaler. Även om det är svårt att säga med säkerhet, kan artikeln i The Conversation ha utgjort ett värdefullt bidrag till detta genomslag.

Har du några tips till forskare som överväger att använda plattformen?

– Jag kan varmt rekommendera The Conversation som en del av det viktiga arbetet med den tredje uppgiften. Som forskare kan det vara en utmaning att hitta former för mer populärvetenskapliga bidrag, men jag upplever att man genom denna plattform har kontroll över både innehåll och framtoning. Att den redaktionella processen, från inskick till publicering, bara tar några dagar är också en ganska kul erfarenhet och något som man inte är så van vid inom den vetenskapliga litteraturen.

Mikael Johanssons artikel “Eye movements could be the missing link in our understanding of memory”

Hur upplevde du samarbetet med The Conversation?

– Jag pitchade min idé, fick tumme upp, skrev ett utkast som redaktören gav redigeringsförslag på och skickade tillbaka, sedan bemötte jag dessa och vi diskuterade någon detalj vi tyckte olika om. Därefter satte hon rubriken och efter det publicerades den.

Vad gav det för resultat i efterhand?

– Jag minns inte exakt när allt ståhej började för jag har haft två vetenskapliga publikationer som uppmärksammats tack vare pressutskick från universitetet. Men en del som kontaktat mig har sagt att de sett min populärvetenskapliga artikel på The Conversation. Jag har till exempel blivit kontaktad av både The New York Times och CNN. Jag har också – på grund av alla skriverier i nyhetsmedia, bloggar och Twitter – två vetenskapliga artiklar med höga altmetrics-värden, en metod för att mäta och utvärdera forskningens genomslag på ett bredare sätt bland allmänheten än till exempel citationsindex.

Har du några tips till forskare som överväger att använda plattformen?

– Gör det! Skrid från lös tanke till handling. Även om det inte skulle ge stort genomslag så lär du dig inför framtida mediehantering hur media tänker och du får något att länka till. Nyhetsartiklar är något helt annat än vetenskapliga artiklar. Lita på redaktören även om det kan kännas ovant eller obekvämt i början. Det viktiga är att all fakta stämmer. Tänk också på tajmingen och se till att ha koll på när artikeln publiceras och var extra anträffbar efter publicering. Ta hjälp av en universitetskommunikatör för guidning om du känner dig osäker och använd hen som bollplank under processens gång. Sist men inte minst: ha roligt och var kreativ. Se det som en chans att testa ett annat sätt att uttrycka dig på!

Martina Svenssons artikel “January blues: cross-country skiers hold clues to beating it”